Fars

I Estland

Pappa Theodor, som var bokhållare/kassör, var 46 år gammal när Agnes föddes. Mamma Helene (född Lax) var lite yngre, 35 år gammal, och var gissningsvis hemmafru. Syskonen var Ilse, född 1901, Fritz 1906, Erich 1908 och Lilly 1910. Föräldrarna dog tidigt, Theodor 1916 och Helene 1919, dvs när Agnes var 15 år. Syskonen togs om hand av släktingar och Agnes flyttade hem till familjen Gundalin. Där blev hon illa behandlad av husets herre, XXXX, och vantrides. Redan innan hon fyllt 18 flyttade hon till Reval, som Tallinn hette på tyska.

Om Agnes skolgång och vad hon arbetade med i Tallinn vet jag inget. Men hon var musikalisk och spelade piano på biograf till stumfilmer under en period. Hon var också språkkunnig och talade tyska, estniska och ryska flytande. Senare, i Sverige, lärde hon sig mycket målmedvetet svenska som hon kom att behärska väl i både tal och skrift. Jag har minne av att Agnes berättat att hon arbetade i bokhandel, men Ruth vill minnas att det var bibliotek.

Omkring 1935 träffade hon Rafael Goldberg, 1936 gifte de sig och 1937 föddes Ruth, min halvsyster. Rafael var av judisk börd, och äktenskapet mellan en jude och en ”tysk” sågs inte med blida ögon i någondera familjen. Mitt intryck är att det kom att påverka Agnes liv mycket fortsättningsvis. Om Rafael kommer jag att berätta lite mer senare.

Estland var vid Agnes födelse en rysk provins sedan början av sjuttonhundratalet. I samband med första världskriget och ryska revolutionen förekom rätt mycket strider och blodigheter. Agnes berättade bland annat att hennes väninnas föräldrar sköts kallblodigt inför ögonen på sina barn. Från 1920 och fram till 1939 var Estland en självständig stat. Strax innan andra världskrigets utbrott i september 1939 hade Hitler och Stalin kommit överens om hur östra Europa skulle delas upp. Estland kom att tillhöra Tysklands intressesfär. En av Hitlers maktidéer gick ut på att kalla hem tyskättlingar och placera ut dem i Tysklands närområde. Det medförde att så gott som samtliga tysk-ester hastigt på hösten 1939 sålde sina ägodelar och gav sig iväg till Polen (senare östra Tyskland). Agnes kunde och ville inte följa med; hon var ju gift med en jude och Ruth, hennes dotter, var ju därmed också av judisk börd. 1940 besatte sovjetiska trupper Estland, och många ester deporterades till Sibirien, däribland också Rafael. Under den perioden måste Agnes ha varit väldigt utsatt, ensamstående med tysk och judisk bakgrund i ett sovjetiskt område. Detsamma gällde säkert i ännu högre grad sedan tyskarna besatt Estland 1941. Hösten 1944 närmade sig åter sovjetiska trupper Estland för att åter besätta landet i oktober 1944. Någon månad dessförinnan hade Agnes och Ruth flytt till Sverige. Lite om Estlands äldre historia kan ni läsa i Eesti och Esterna.

I Agnes barndomshem talades säkert enbart tyska, likaså gissningsvis i bekantskaps- och kamratkretsen och förmodligen i viss grad ute i samhället. Estniska lärde man sig i skolan och ute i livet, och ryska var obligatoriskt i skolan och var förmodligen helt nödvändigt att kunna. De som gick vidare till lite högre studier läste ytterligare språk, i Agnes fall franska som hon kunde lite av.

De tysk-esterna tycks generellt sett ha betraktat esterna som mindervärdiga medborgare utan kultur och bildning. Agnes ingifte kusin Eberhard Gundalin (f 1880) har efter II:a världskriget skrivit två häften med hågkomster som är belyser livet på Saaremaa, i Estland och andra delar av det ryska imperiet. De är betitlade ”Mein Wanderpfad” och beskriver i del 1 tiden från 1880 till 1917 och i 2:a delen tiden från 1918 till 1940. Den som orkar läsa dem får en mycket fin inblick i tidsandan under en omvälvande tid i Estland och Europa. Mycket av livet utanför arbetet och skolan i Kuresaare tycks ha kretsat kring segling och musik.

Agnes svåger, min morbror Willibald Heldt (gift med storasyster Ilse) tjänstgjorde i tyska armén vid ostfronten när han kallades hem till Berlin och skickades vidare till Estland som för att verka som ansvarig tysk för skolväsendet i det ockuperade gamla hemlandet. I den skrift som Onkel Willi skrev 1966 ”Vor neuen Aufgaben in der alten Heimat” om tiden 1942 – 1944, de tre år han tillbringade i Estland, ges en intressant inblick i hur ockupationsmakten verkade i Estland. Man får också en något positivare beskrivning av förhållandet mellan balt-tyskar och ester.

I Sverige

Efter flyktingmottagningen i Stockholms skärgård (Kummelnäs) där de tillbringade 31 augusti till 10 september förflyttades Agnes, Ruth och Arseni till förläggning i Tylösand (Havsbadet?). Ruth minns att det trots att det var september var varmt i både luft och vatten och hon badade. Där stannade man till 18 november.

Vad jag förstått fick man inte bosätta sig var man ville i landet, men om det var ett aktivt val eller slump att man hamnade i Malmö vet jag inte. Efter ett tiotalnätter på tre olika hotell i Malmö/Lund och privat inkvartering hos en familj Hede på Amiralsgatan 6 i Malmö under tiden 1 – 20 december flyttade man lagom till jul, den 21 december in i en trerumslägenhet på tredje? Våningen på Kristinelundsvägen 16a? i Slottsstaden. Huset var om inte helt nytt, relativt nybyggt.

Redan i slutet av november fick Arseni arbete hos en av stadens mest renommerade urmakare, Bengtssons på Gustav Adolfs Torg 51, så han kunde försörja familjen. Ruth började skolan i första klass när höstterminen kom som åttaåring på den närbelägna Rönneholmsskolan men hade en svår tid med främst en oförstående om inte illvillig lärarinna. Agnes var gravid med vad som skulle bli jag, och jag kom till världen i slutet av juli.

Grannarna vänliga och hjälpsamma. Särskilt familjen Waldemarsson som bodde i lägenheten över/under oss var otroligt hjälpsamma. Pappa Erik var grönsakshandlare, mamma Doris hemmafru. De tre barnen var Barbro, Inga-Lill och Jörgen. Barbro och Ruth var jämnåriga och lekte mycket. De har förblivit vänner genom livet, trots tidvis väldigt långa avstånd. Jörgen var några år äldre än jag så vi lekte nog inte så mycket.

Som på så många andra nybyggda områden kryllade det av barn på gården, så det var där Ruth och jag lärde oss svenska. Hemma talades det estniska. Agnes som ju hade fallenhet för språk lärde sig tidigt svenska bland annat genom att läsa svenska tidningar och böcker. Arseni lärde sig svenska på jobbet. Båda blev så småningom, Agnes snabbare, bra på svenska, men de bröt såklart. Förmodligen hade Agnes lättare för svenskan eftersom hennes modersmål var tyska, men hennes brytning var nog mer åt det estniska hållet. Agnes svor på estniska, räknade och drömde på tyska.

Själv minns jag inte mycket av tiden på Kristinelundsvägen.

Om Arsenis gamla familj, skilsmässa, giftermålet med Agnes och adoptionen av Ruth och mitt sena dop får jag återkomma till när jag grävt mer i Malmös stadsarkiv.

Förste juni 1950 separerade Agnes och Arseni. Ruth, Agnes och jag flyttade till en enrummare med kök på Carl Hillsgatan 13, också i Slottsstaden, Arseni flyttade in i en enrumslägenhet med kokskåp på Kilian Zollsgatan 10 i kvarteret bredvid. Därmed började en helt ny fas i Agnes liv. Fortsättningsvis talade vi bara svenska hemma, och Agnes (har jag förstått senare) vinnlade sig om att vi skulle bli så svenska som möjligt.

Agnes fick arbete hos Eric Waldemarsson som torgförsäljare i hans grönsaksstånd. Det låg först där Nils Forsbergs Plats nu ligger, och flyttade senare över Regementsgatan till den tomma tomt där Netto nu ligger. Dessutom hade hon periodvis hemarbete, bland det jag minns är att vi klädde påskägg med färgglatt papper. De inkomsterna tillsammans med underhållet från Arseni var inte stora, ekonomin var skral, men jag kan inte minnas att vi saknade något viktigt. Som parentes: mina kläder köptes oftast på Ohlssons klädaffärs barnavdelning på Södra Förstadsgatan. Det var ju en av stans bättre/dyrare butiker, varför handlade vi där?

Ruth hade flyttat till nybyggda Ribersborgsskolan, och där började också jag när jag fyllt sju. Men var fanns jag efter skoltid när Agnes arbetade – dagis fanns ju inte på den tiden? Det minns jag inte.

Även på Carl Hillsgatan hade vi vänliga och hjälpsamma grannar. Familjen Gillfeldt, där Ruth fick en god vän i Lena, familjen Svensson där mamma Lisbeth var österrikiska och talade tyska. Barnen Thomas och Staffan som blev mina lekkamrater (främst Thomas). Pappan var sjuklig och mestadels på sjukhus, så deras familjesituation liknade vår. Familjen Jönsson, vars tvårumslägenhet på fjärde våningen vi så småningom övertog, minns jag också särskilt. Värden, byggmästaren Edvin Malmsjö, kom cyklande iklädd ”äppelknyckarbyxor” någon gång varje månad för att inspektera sitt hus och kassera in hyrorna. Han liksom gårdskarlen, som fastighetsskötare kallades på den tiden var välvilliga.

Agnes hade lätt att knyta kontakter, men de hon umgicks mest med var några gamla bekanta från ungdomstiden, de flesta tysktalande. Tandläkaren ”Vava” Merits var est och hade också fått arbete omgående någonstans i Norrland. Efter några år flyttade hon och dottern som var/blev läkare till Malmö. Vava bodde med sin tax Ripp i samma hus som Arseni, och dottern bodde med sin engelske författarmake i samma hus som vi. Dottern fick en liten flicka, Jane, som Vava, sedan hon pensionerats alltid tog hand om. Agnes och Vava träffades ofta.

Det fanns gott om estniska flyktingar i Malmö/Lund, och flera estniska föreningar, men Agnes var helt ointresserad av dem, numera förstår jag varför.

Hur mycket kontakt Agnes hade med sina systrar i Tyskland vet jag inte, och om det fanns några spänningar dem emellan kan jag bara gissa. Kontakten måste ha skett brevledes – vi hade ingen telefon och utlandssamtal var hursomhelst dyra. Lillasyster Lily, som bodde i Falling-Bostel strax söder om Hamburg, kom på besök en eller möjligen två gånger. Hon var modist och hade med sig ”hattformar” i trä, hon tänkte sig att arbeta som modist i Sverige. Det blev det inget av och formarna stod kvar på vinden på Carl Hillsgatan tills vi flyttade 1972.

1960/61? reste Agnes, Ruth, hennes man Lennart och jag till Tyskland i Lennarts nya SAAB 96. Vi besökte Lily och Ilse, återkommer om det senare.

Så småningom (när?) fick Agnes arbete på institutionen för slaviska språk, som då fanns i en stor patriciervilla på Finngatan i Lund. Anställningsformen var ”arkivarbetare” som inrättats för flyktingar, dvs ett slags anställningsstöd. (Kolla vidare i Utmaningen. Den svenska välfärdsstatens möte med flyktingar i det andra världskrigets tid, Mikael Byström, Nordic Acamedic Press, 2012, ISBN 978-91-87121-03-6).

Arbetet bestod till största delen maskinutskrift av akademiska avhandlingar/skrifter. Agnes var den enda på institutionen som kunde skriva på kyrillisk skrivmaskin. Lönen var lägre än vad en ”normal” anställning gav. Agnes trivdes med arbetet och arbetskamraterna, som var en kosmopolitisk grupp, såklart främst från de slaviska länderna. On var en uppskattad medarbetare och arbetade mycket med professor Falks arbeten. Falks forskningsområde var ortnamn i området som nu är gränslandet mellan Polen och Litauen.

Arbetsdagarna blev långa, först buss 11 från Turbinen till centralen, tåg till Lund och promenad till Finngatan. Arbetstiden då var 45 timmar per vecka med arbete även på lördagarna. Innan Agnes gick till jobbet bredde hon smörgåsar till frukost till mig, och senare när jag började arbeta även matpacke.  När Agnes kom hem, åtminstone under senare delen av den här perioden, var hon ofta trött och hade huvudvärk, säkert på grund av högt blodtryck och gick ofta till sängs rätt tidigt.

De enda estnisk/balttyska seder Agnes höll fast vid var maten. Hon syrade mjölk och grädde till keso och liknande. Surkål fanns periodvis att köpa i lös vikt hos slaktare Heinrichs på Storgatan. Jag fick ta spårvagnen dit men promenera hem på grund av doften. Surkålen blev ofta till surkålssopa ”happukapsasuppi”, en delikatess. Lumme pallid var en efterrätt med vispad äggvitekulor simmande i vaniljsås. Mannapudro var mannagrynsgröt med chokladsmak. Till påsk hade pashka och till jul fanns estniskt mörkt bröd och estniska julkorvar att köpa i en affär på Västergatan.

Agnes läste mycket, alltid på svenska. Utvandrar-sviten av Vilhelm Moberg skaffade hon när den kom ut i billighetsupplaga och läste med stort nöje efter bara 5-6 år i Sverige. Varje kväll läste Agnes sagor för mig – Astrid Lindgren var en favorit. Vi barn uppmuntrades också till att läsa, serietidningar var också bra. Jag vill minnas att vi köpte Kalle Anka & Co redan från starten. På det sättet lärde jag mig läsa och Agnes fick öva på svenskan. Operettmusik var Agnes favorit. Vi hade länge ingen grammofon, men radion sände rätt mycket sådan musik. Som kanske nämnts tidigare var Agnes musikalisk och hade en period på stumfilmstiden i Tallinn spelat piano till stumfilmerna på biografer. Vi gick någon gång då och då på teatern och såg operetter, själv minns jag särskilt Vita Hästen med Max Hansen. Så här i efterhandhar det förvånat mig att vi också var på Povel Ramels första tältrevyer Knäppupp med uppföljare. De visades i ett tält där kvarteret Kronprinsen nu ligger, ungefär där läkargruppen nu finns. Det måste ha varit ett rätt djupt grepp i börsen då.

Agnes kom också att träffa Orest Koslowsky, som var balettmästare? på Stadsteatern och av rysk härkomst, på några fester. Hon träffade vid något tillfälle Nils Poppe som var granne och bekant med doktor Merits.

Hemma talade vi som sagts uteslutande svenska. Min 4-årings estniska glömde jag snart bort förutom enstaka ord och uttryck. När Agnes hade gäster talades det oftast tyska, och det är väl från det jag fått mitt hyfsade tyska uttal.

Ruth tog realen på Borgarskolans handelslinje och började arbeta på Addos kontor i Malmö. På dans på La Strada (eller var det Åke Hans?) i Lund träffade hon och Lena Gillfeldt sina tillkommande: Lennart Claesson och Erik Beckman. Ruth och Lennart gifte sig i Köpenhamn helt på egen hand 1959?, och Ruth flyttade till Linköping, där Lennart hade arbete på SAABs dataavdelning.

Agnes hade säkert mycket bekymmer under min skoltid. Jag kunde ju både läsa, skriva och räkna när jag började skolan och hade rätt lätt för mig. Men ordning och uppförande var inte det bästa tyvärr. Jag var senare också rätt lat och pluggade inte som jag borde. Betygen blev därefter och några somrar fick jag gå i sommarskola för att läsa upp några betyg för att få flytta upp till nästa klass. Det måste ha plågat Agnes, men jag kan inte minnas att hon tjatade eller förebrådde mig något nämnvärt. Det här skäms jag ju för som vuxen, men så småningom, efter Agnes död, tyvärr, bättrade jag mig något.

Någon gång på vintern 1962/63? bröt Agnes lårbenshalsen. Efter operation och sjukhusvistelse var hon hemma och gick med hjälp av bockar. Hon hade inte ork och lust att träna som hon borde så rehabiliteringen gick långsamt. Helt återställd blev hon inte.

Hon återupptog sitt arbete så fort det gick men det var nog en plåga att ge sig iväg till Lund varje dag.

En dag i början av oktober? 1965 drabbades Agnes av en hjärnblödning på sin arbetsplats. Hon kom snabbt till sjukhuset och under vård. Talet var borta och hon var delvis förlamad. 13:e oktober 1965? (det stämmer ju inte med mitt minne att Ruth var gravid med Annika när Agnes blev sjuk, Annika är ju född 22/8) avled hon på sjukhuset i Lund. Agnes begravdes någon vecka senare i ett av kapellen på Östra Kyrkogården i Malmö, och vilar sedan dess i den stora minneslunden på Östra Kyrkogården.

---