Fars

Min bäste vän är död
Christer E

Vi möttes på Anna och Eva Bunths skola för flickor i Malmö hösten 1956. Jag var nyss fyllda tio, Christer ett och ett halvt år äldre.
Sverige hade fortfarande ett skolsystem som byggde på utgallring. Tre, fyra elever från varje klass i folkskolan kvalade in i realskolan och jag och Christer hade kvalificerat oss för Realskolan och kommunala gymnasiet för gossar, jämte Latinskolan stadens ”finaste” skola.
Om det var på grund av platsbrist eller för att skydda oss från de äldre elevernas hårdhänta initieringsritualer vet jag inte men alla i de första klasserna placerades på den före detta flickskolan mitt emot Restaurang Kungsparken (nuvarande kasinot i Malmö) där många av oss senare skulle äta vår studentmiddag.

Jag minns inte hur det gick till när vi blev vänner.
Kanske var det så enkelt som att vi hade delvis samma väg till och från skolan. Christer bodde på Gustav Rydbergsgatan, jag på Limhamnsvägen i det då ännu inte så fashionabla Slottsstaden. (Senare skulle det bli den mest borgerligt röstande valkretsen i Sverige efter Djursholm). Kanske drogs vi till varandra för att vi bägge hade ensamstående, förvärvsarbetande mödrar, vilket fortfarande var ovanligt på den tiden. (Christers mamma rökte dessutom långa Bill utan filter…) Vi var också båda storebröder, jag till Thomas, Christer till Claes.

Vi började väl leka ihop. Det måste ju ha funnits nån anledning till att jag minns att han kallades ”Cowboy-Christer”. Jag minns att vi gick runt på stan, köpte godis ihop på Kastryds Saltsjöbadens Livs på Ola Hanssonsgatan eller i konfektyraffären på Gustav Adolfs Torg. Christers favoriter var vaniljpraliner och lakritskonfekt. Han var inget vidare på att bjuda.

Vi blev tonåringar. Vi hängde med andra tonåringar på ”Gustav”. En gång gick vi med en tjej och hennes kompis hem. Hon visade sig bo i en fjortonrummare. Hennes pappa hade stans exklusivaste herrekipering. Vi var grymt imponerade. (Christer återsåg henne senare som slottsfru på andra sida sjön från hans torp i Sörmland.)
Vi hängde på trappan utanför Restaurang Kungsparken tills vi blev bortkörda för att vi störde restauranggästerna.
Vi hängde vid kiosken på Sergels väg och vid Karlssons korvkiosk på Tessins väg.
Vi hängde på Restaurang Pilgården på lördagseftermiddagarna efter skolan för att ta reda på var det var ”hippa”, fest, på kvällen.
1959 satt Christer och jag och Ameli hemma hos Eva och lyssnade på The Platters Smoke Gets In Your Eyes gång på gång, en ändlös, vemodig sommarsöndag.

Den traditionella jazzen var stor i Malmö från slutet av 1950-talet och ungefär tio år framåt. Cooling’s, Martinique Stompers, Storyville Jazzmen, Blunck’s Lucky Seven, St John’s Harlem Toothpickers, San Jacinto Jazzband, Facola and His Rhythm Faces och Papa Pipp´s Jazzband spelade på skoldanser och tedanser hos Högerns Ungdomsförbund eller på olika jazzklubbar med namn som Hot House, Logen, Copacabana, Le Celeste, West End Club och New Orleans. Copenhagen Feetwarmers, Adrian Bentzon, Papa Bue, Henrik Johansen och Arnved Meyer från Köpenhamn besökte stan. (”Alla danskar spelar dixieland”, som Christer Boustedt sa i Oktobergruppens film Sven Klangs kvintett.) Utländska storheter som Louis Armstrong och Albert Nicolas spelade i Malmö. Och Duke Ellingtons orkester kom på årligt besök på Stadsteatern. (Men fick bo högst upp på vinden i ”negerrummen” på Hotell Savoy, stans ”finaste” hotell.) På söndagseftermiddagarna gick man och dansade till något av banden på Ungdomens hus (en gång Sveriges första Folkets hus) på Skolgatan. Christer och jag delade intresset för jazz från 1920-talet, både på skiva och ”live”.

Men Christer dansade inte. Han hade en lätt hälta efter en operation för benröta som bara märktes ibland men som fick honom att hellre stå bredvid och titta på och röka när vi andra dansade foxtrot, jitterbug eller tryckare. Om jag minns rätt hade han fått ligga på sjukhus en hel sommar i samband med operationen. Undrar om inte det bidrog till att han hade så lätt att konversera med och bli omtyckt av de vuxna. Lite för lätt, tyckte nog vi andra ibland.
Vi hade alla ont om pengar och de som rökte hade alltid ont om cigaretter. Alla tiggde av alla. Christer hade ett trick. Han hade cigarettpaketet i innefickan på kavajen. I bröstfickan hade han ett cigarettetui med bara en cigarett. När någon ville bomma en cigarett av honom, visade han upp cigarettetuit: ”Tyvärr, jag har bara en kvar”.

Christer flyttade från Slottsstaden till Hallingsgatan i den nybyggda stadsdelen Lorensborg. Det öppnades en ny klädaffär på Gustav Adolfs Torg, Casons, dit Christer alltid ville gå och kolla i skyltfönstren när vi var ute och gick. Jag var inte så intresserad.
På Regementgatan, bredvid S:t Petri läroverk låg det relativt nybyggda Simhallsbadet. I caféet hängde Simhallsgänget. Det var de tuffa, killarna på skolan och deras tjejer: Cooling. Ping, Christoffer Barnekow, Leon Flamholc, Urban Lasson, Mikael Hårde, hans tjej Ulla, Lisa Nessim och Ingela Ström. De var ett par år äldre än vi. Några av dem spelade, några drev till och med jazzklubbarna. Att bli accepterad av Simhallsgänget var definitivt ett pinnhål upp i status. Christer ville gärna bli accepterad. Lite för gärna. De tyckte han trängde sig på, ”blandade sig”. De började kalla honom ”Blandaren”. Jag tyckte han valde dem i stället för mig. Kände mig sviken. Vi gled ifrån varandra.
Jag började spela altsax i Cooling’s. Christer började skriva jazzrecensioner i tidningen Arbetet. Undertecknade artiklarna med ”Mixer”.
Jag tror att det var hösten 1961 som hans mamma dog. Cancer. Christer firade julen hos oss. Han var också en hel del hos familjen Hårde. Sen flyttade han och Claes till pappan i Stockholm och försvann utom synhåll.

Nu ser jag det ju så tydligt: en kille som blivit övergiven av sin pappa, som legat länge på sjukhus och som dessutom tillbringat en period av sitt liv på barnhem när hans mamma var sjuk och inte orkade ta hand om honom och Claes. (Barnhemmet låg för övrigt tvärs över gatan från min morbrors och mosters stora grosshandlarvilla i Limhamn där jag varit så mycket som liten. Vårt gemensamma liv sträckte sig längre bak än vi hade varit medvetna om.) En kille som led av ett handikapp, som hade ont om pengar och vars mamma dog. Klart att han hade svårt för att släppa ifrån sig saker, att han försökte revanschera med fina kläder och att han klamrade sig fast vid människor så att de inte skulle försvinna. Men det såg jag inte då.

Det gick ett par år. Vi sågs med ojämna mellanrum. En gång var vi hemma hos min mor på middag. Christer som vanligt oklanderligt klädd i hundtandsmönstrad kavaj, vit skjorta och slips. ”Varför skrattar du så konstigt?”, sa min mor. Christer visade sig ha ett hål stort som ett tändstickshuvud i höger hörntand. Tandläkarskräck, sa han. (Jag tror att han prioriterade kläderna.) Min mor skickade honom till tandläkaren.

Jag flyttade hemifrån till en omodern etta på bottenvåningen, inåt gården, mot norr på Spångatan, nära Triangeln mitt i Malmö. Christer hälsade på mig, fick ligga på madrass på golvet. Innan vi skulle somna hade vi ett samtal som jag inte minns utom att Christer berättade om sitt liv och sig själv med stor öppenhet: om sin ensamhet, om sin saknad efter mamman, om sitt desperata behov av tillhörighet, om sin pappa som var elak, om Claes som rymt hemifrån och nu bodde i container i Humlegården, om att han själv hade avbrutit sina gymnasiestudier i Stockholm och blivit volontär på Lindesbergsposten. Det är hans självinsikt och mod att berätta som imponerade på mig och som jag kommer ihåg. Vi kom varandra nära igen.

Jag tog studenten och slutade spela jazz. Jag läste i Lund och började spela med Hoola Bandoola Band. Christer avancerade från Lindesberg till Linköping och Östgöta Correspondenten. Hoolas turnéer blev längre och längre.1972, när vi gett ut vår andra LP, ”Vem kan man lita på?”, skrev Christer den första artikeln i Linköpingsstudenternas kårtidning Linsen med rubriken ”Kan man lita på Mikael Wiehe?” (Frågan har återkommit genom åren…) Sommaren 1978 lockade Christer med mig till Simí, den lilla grekiska ön nära Rhodos, där vi verkligen hade en möjlighet att umgås. Jag återvände flera gånger.
 
Jag fortsatte spela, nu med Kabaréorkester och Nyberg, Franck & Fjellis. Christer flyttade till Stockholm och Dagens Nyheter. När jag spelade i Stockholm kom Christer på konserterna så ofta han kunde. Jag bodde alltid hos honom när jag hade möjlighet. Hans hem var lika oklanderligt som hans tvätteritvättade och tvätteristrukna vita skjortor. Tavlorna på väggarna var upphängda med millimeterprecision, mattorna på golvet låg utan minsta veck. Hans kylskåp var lika tomt som hans askfat var fulla. Alla middagar åts på restaurang. Jag tror inte att han kunde koka ett ägg. En ungkarl i ett ungkarlshem! Jag bodde där ofta men vi sågs mycket lite. Han jobbade på dagarna, jag spelade på kvällarna. Han steg upp tidigt, jag steg upp sent. Sen åkte jag vidare till nästa ställe.

Efter ett par år av icke-möten, först på Sibyllegatan och senare på Artillerigatan, ringde han en kväll hem till mig i Malmö: ”Varför bor du hos mig i Stockholm? Är det för att vi är vänner eller är det för att det är praktiskt?” Jag blev ställd. Jag hade inte tänkt på att vårt förhållande hade blivit slentrianmässigt.

Så jag slutade bo hos honom och började i stället bo på hotell. Men det ledde till att jag började ringa för att stämma träff när jag skulle till Stockholm. Vi sågs nästan varje gång jag var där. På restaurang eller promenad, före eller efter mina spelningar, på mitt hotell eller hemma hos honom. Christer engagerade sig starkt i vad jag gjorde, både i text och musik, och kom ofta med synpunkter som jag hade glädje av. Jag fick en inblick i vad som hände bakom journalistikens kulisser. Vi pratade mycket om våra gemensamma intressen, mat och arkitektur. Vi talade mycket om våra privata liv. Jag är helt säker på att Christers telefonsamtal räddade vår vänskap. Detta att han vågade blotta sig och säga ”tycker du om mig?” och att han tvingade mig att tänka efter hur vårt förhållande egentligen var. Modigt. Jag lärde mig av det och försökte göra samma sak i förhållande till andra människor som betydde nåt för mig.

Jag fick familj, Christer förblev ungkarl. Jag fortsatte med musiken, Christer blev chefredaktör på Allt om mat. Min familj splittrades, Christer träffade Kristina och blev på många sätt en ny människa! Slutade röka, tog körkort, fick familj, var lycklig. Jag träffade Maya, min blivande fru, Christer gladdes med mig och blev varmt omtyckt både av henne och av våra barn (som kallade honom för Christer Bombom). Vi fortsatte träffas och prata: om våra familjer, om 1700-talet, om konst och design, om musik och politik. Med Christer kunde jag prata om saker som jag inte kunde prata med någon annan om eftersom vi känt varandra så länge och aldrig hade avbrutit kontakten.
Min fru gick ifrån mig. Christer lyssnade tålmodigt på mina ändlösa litanior och försökte hela tiden få mig att förstå att hon kanske hade skäl för sin flykt som jag inte såg eller förstod. Samtalen med Christer spelade en avgörande roll för att jag och Maya så småningom kunde återförenas.

Christers pappa var, som sagt, ingen god människa. Han spelade mycket medvetet ut Christer och Claes mot varandra. Han favoriserade än den ene, än den andre av sina söner. Och han lyckades till sist så en split och en misstänksamhet mellan dem som kulminerade när Christer ärvde tre stenhus på Östermalm och Claes vägrade anta Christers bud om fördelning av arvet. Efter det talade de inte med varandra utom genom sina advokater. Christer sörjde tystnaden. När Claes dog var det Christer som ordnade hans begravning.
Men arvet betydde också att Christer kom på grön kvist: kunde resa, kunde skämma bort sig själv och sin familj, kunde köpa hus på Gotland. Och att han fick råd avsäga sig sin tjänst på Dagens Industri och ägna sig åt sina stora intressen: konst, antikviteter och gastronomi, familjen, vännerna och Stockholmsbilderna.

Sen blev Christer sjuk. I en lömsk, smygande sjukdom som läkarna varken kunde diagnostisera eller bota. Jag tror inte att Christer förstod hur allvarlig den var. Jag gjorde det i alla fall inte. En månad innan han dog åt vi lunch på Nalen och trodde att han höll på att bli frisk.

Jag tycker att Christers liv i stora stycken är en sorts framgångssaga: barnhemsbarnet och den halvmobbade tonåringen som så småningom omgavs av massor av vänner som respekterade och tyckte om honom, det fattiga skilsmässobarnet som till sist blev ekonomiskt oberoende och generös, volontären som blev chefredaktör och allra viktigast: ungkarlen som till sist fick en familj som han älskade och som älskade honom.

Själv är jag glad och tacksam över att jag fick se den här sagan utveckla sig på nära håll, att jag fick känna Christer i över femtio år och att jag så småningom förstod att han var min allra bästa vän. Och jag är glad att jag fick sagt det till honom innan han dog.

Mikael Wiehe
Malmö i februari 2011